Carolina

Idag har jag varit i Bryssel i 5 veckor och idag kom också min första riktiga hemlängtan. Jag brukar vara stark och hålla skenet uppe men idag har tårarna bara fått falla. Igår satt jag och Karro på metron och pratade om hur tiden här nere kan gå så fort men ändå så långsamt. Veckorna bara rinner iväg, men när man tänker på jul känns det så oerhört långt borta! Det är verkligen inte så att jag vill ge upp och åka hem, jag trivs jättebra men idag skulle jag bara vilja kunna gå ut genom dörren och stå på min gata i min lilla stad! Staden jag bott i hela hela livet, staden där jag känner igen allt och alla, staden där min familj och mina vänner finns! Jag tänker på vad som händer där medans jag är här. Fast innerst inne vet jag att det inte händer så mycket.. det brukar det ju inte göra. Det var ju därför det var så skönt att komma bort och se något annat. Så egentligen, varför sitter jag här och gråter när jag vet att tiden hemma står still jämnfört med Bryssel. Det är för att något finns där som inte går att få tag på här nere.. närheten från dem jag älskar! Men även om jag idag tycker det känns som en evighet till jul, är det ju faktiskt bara lite drygt 2,5 månader. Och om man gångrar tiden jag varit är med 2 och plussar på en vecka till så är vi ju där, den 20:e december då jag flyger hem!

Nu har jag slut på tårar, det var väldigt skönt att få ut dem! Ikväll tänkte jag, Sandra och Karro gå på bio, Farväl Falkenberg, men den verkar ju inte så jättebra så vi får se hur vi gör. Jätteskönt att ha lärt känna tjejer här nere, annars tror jag nästan varje inlägg skulle likna detta. haha. Nu tänkte jag gå ner och umgås lite med familjen!

Ha det bra, ni vet att jag tänker på er!
Puss och kram